8. Bilagor

Lisa Källström - Lektor i företagsekonomi, Lisa.Kallstrom@hkr.se

Elin Smith – Biträdande professor i företagsstyrning, Elin.Smith@hkr.se

Bakgrund: Ett forskningsprojekt tar form

När Region Skåne 2019 inledde arbetet med att ta fram en regionplan för regionen stod det klart att framtagandet skulle ställa fortsatta krav på en god dialog och samverkan mellan olika berörda intressenter. Som forskare inom företagsekonomi med intresse för offentlig styrning respektive samverkan och samskapande identifierade vi möjligheten att följa uppdraget med fokus på just dialog och samverkan utifrån intressenternas perspektiv. Efter inledande möte med Region Skåne maj 2019 utvecklades projektet ”Regionplaneuppdraget -Samverkansprocessen fångad i ett intressentperspektiv” som finansieras via Högskolan Kristianstads forskningsplattform Verksamhetsutveckling i Samverkan med Region Skåne som medfinansiär 2020–2022.

Aktiv intressentmedverkan har länge varit en aktuell fråga inom offentlig styrning, men det råder fortfarande stor osäkerhet om intressenternas relativa roller och hur intressenter kan bidra i samskapandet av tex en tjänst eller policy (Löffler, 2009). Forskningsprojektets övergripande syfte är att utifrån ett intressentperspektiv följa samverkansprocessen inom regionplaneuppdraget och utforska hur dialog och samverkan planeras, arrangeras och genomförs samt hur processen upplevs av olika intressentgrupper. Frågeställningen utvecklades tillsammans med Region Skåne som från start såg vikten av dialog och samverkan med olika intressenter för att ta fram en regionplan som får konkret betydelse för Skånes utveckling, något som speglas i det ambitiösa dialogupplägget som utvecklades för processen. Projektet är inspirerat av följeforskning där vi utifrån projektets omfattning - motsvarande totalt ca 12% arbetstid - har följt processen sedan Region Skånes kick-off för regionplaneuppdraget i september 2019.

Forskningsprojektet består av tre delstudier. Den första delstudien genomfördes 2019–2020 och fångar den inledande fasen av regionplaneprocessen där vi har tittat närmare på intressenters förväntningar på regionplanen. Den andra delstudien genomfördes 2020–2021 och fångar intressenters upplevelse av processen till och med samrådstiden med fokus på hur de närmar sig och upplever dialog och samverkan. Den tredje delstudien genomförs sommaren och hösten 2022 och kommer att utvärdera samverkansprocessen som helhet med syftet att fånga framgångsfaktorer samt skapa förståelse för hur intressenters upplevelse av processen har utvecklats över tid.

Regionplanen och dess intressenter

Då Region Skåne ansvarar för regionplanen som är rådgivande för kommunerna avgörs dess inflytande och möjlighet att påverka regionens utveckling av dess legitimitet och förankring i kommunerna. Framtagandet av en hållbar regionplan förefaller således att inkludera en mängd intressenter och ställer stora krav på en god dialog och samverkan. Intressenterna kan delas in i fyra heterogena kategorier. De interna intressenterna består av regionpolitiker och tjänstemän på Region Skåne, inkluderande chefer, projektgruppen för regionplaneuppdraget och tjänstemän engagerade i interna arbetsgrupper. De primära intressenterna består av de 33 skånska kommunerna, där såväl politiker som tjänstemän har behov och förväntningar beträffande samhällsplanering. Ytterligare relevanta intressenter tillhör den sekundära intressentgruppen och består av myndigheter såsom Länsstyrelsen, Boverket och Tillväxtverket, intressegrupper och branschorganisationer som berörs av regionplanen. Dessutom finns den stora allmänheten, med åsikter och synpunkter kring samhällsplanering.

Det empiriska materialet och hur vi har jobbat

För att dra relevanta slutsatser i ett forskningsprojekt är det viktigt att skapa förståelse för sammanhanget samt att ställa frågor och lyssna till relevanta, insatta och berörda personer. Forskningsprojektets karaktär av följeforskning och dess längre tidsperspektiv har möjliggjort att vi på olika sätt kunnat få denna förståelse och insikt. Vi har under åren använt oss av olika typer av insamling av empiriskt material. Ett sätt har varit genom observationer där vi som forskare suttit med vid olika möten, sammankomster, workshops, presentationer, etc. och lyssnat till hur och vad man diskuterar och även vem det är som diskuterar. För att kunna ställa mer specifika frågor med möjlighet till diskussion och följdfrågor har vi även använts oss av intervjuer. Här har vi strävat efter att intervjua personer ifrån de olika intressentgrupperna, med speciellt fokus på de primära intressenterna såsom tjänstemän och politiker från kommunerna. Men vi har även pratat med övriga intressentgrupper, exempelvis myndigheter och intresseorganisationer. Utöver detta har vi genomfört en enkätstudie med syfte att samla mer generella upplevelser av samverkansprocessen. Slutligen har vi tagit del av olika skriftliga dokument och hemsidor kopplade till regionplanen, exempelvis, strategiska planer och utredningar. Som avslut på projektet planerar vi att när Regionplanen väl är fastställd genomföra såväl intervjuer som en avslutande enkätstudie för att få en slutlig utvärdering av samverkansprocessen. Vår datainsamling har skett kontinuerligt över åren och summeras i nedan bild.

De två studier som genomförts så här långt har till största del baserats på både intervjuer och observationer. Studien kring samverkansbegreppet har dessutom använt enkätsvaren som ett sätt att verifiera resultaten. Vidare har studierna skrivits i växelverkan mellan akademins krav kring vetenskaplighet, och praktikens kompetens och erfarenheter. Den akademiska delen har bestått av interna forskningspresentationer, konferenspresentationer samt strävan efter att publicera i vetenskapliga journaler. Den praktiska delen har bestått av kontinuerlig återkoppling och avrapportering till Region Skåne och dess projektgrupp. Båda formerna har varit värdefulla för att skapa trovärdiga resultat.

Dialog och samverkan: Snårighet i begreppen

Baserat på demokratiska ideal där det är viktigt att allas röster får höras har dialog och samverkan idag blivit populära begrepp inom offentlig sektor. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) betonar deltagande, samverkan och dialog och framgångshistorier om samverkan i kommuner finns att läsa om i olika magasin och tidningsartiklar. Trots, eller kanske på grund av, goda intentioner, har den breda och frekventa användningen av dialog och samverkan gjort att begreppens faktiska mening har ifrågasatts och utvattnats till att idag näst intill inbegripa ”allt som involverar människor” (Cornwall, 2008, p. 269). Begreppen används inte bara i praktiken utan får stort utrymme även inom forskningsfält såsom offentlig styrning, samskapande och nätverksorganisationer. Trots flertalet tidigare försök att reda ut och skapa ordning i begreppen, så är dialog och samverkan fortfarande vagt definierat i litteraturen, särskilt inom strategisk planering, och det finns ett behov av att utveckla terminologin kring deltagande (Calderon, 2013).

Genom att lyssna på regionplaneuppdragets intressenter blir det uppenbart att inbjudna deltagare till samverkansinitiativ har väldigt olika syn på vad samverkan är och innebär samt syftet med deras deltagande. Med intressenternas berättelser som utgångspunkt har vi utvecklat typologin De-Sa (Deltagares Samverkanssyn). Vi har identifierat åtta typer av samverkan som sträcker sig från en syn på samverkan som öppenhet och transparens till samskapande som innebär att man tillsammans arbetar mot en gemensam vision och kommer med gemensam input. Spektrumet ska inte förstås som en skala, där typ 6 är bättre än typ 8, men det är likväl ett kontinuum i den meningen att fyra vanliga egenskaper för samverkan -Engagemang, Interaktion, Påverkan och Bemyndigande- dyker upp och intensifieras allt eftersom vi går mot samskapande. Figur 2 visualiserar typologin.

Den första typen i spektrumet, Öppenhet, fångar samverkan som en generell attityd som syftar på en öppenhet mot samverkan i den meningen att du är tillgänglig och transparent. Det innefattar ingen form av aktivitet och mycket begränsat engagemang bland intressenterna. Den andra typen, Informera, hänvisar till intressenters beskrivningar som fångar deltagande som en form av enkelriktad kommunikation där intressenterna förväntar sig att kontinuerligt uppdateras. Dessa förväntningar signalerar en viss typ av engagemang, men inget mer. Vid den tredje typen, Lyssna, noterade vi ett växande intresse för den andra parten och typen innefattar olika former av lyssnande. I den fjärde typen av samverkan, d.v.s. Diskutera, framstår engagemangsnivån än viktigare och beskrivningarna inkluderar aspekter av mer interaktiv karaktär, dvs prata med varandra, diskutera olika aspekter samt prata och lyssna i interaktion. I nästa typ av samverkan, det vill säga Konsultera, tas interaktionen vidare då intressenter betonar aspekter som att bry sig och ge varandras bidrag en framträdande roll. Intressenter uttrycker också förväntningar på att ha någon form av inflytande på projektet/processen. Den sjätte typen, Ge & ta, betonar handlingsorientering där engagemang i form av utbyte och ömsesidighet mellan intressenterna talas om som en naturlig komponent. Aspekter av kreativitet betonas, där idéer är uppe för diskussion och där kompromisser görs. I den sjunde typen, Samarbeta, förstår intressenterna samverkan som något man gör tillsammans och där man är involverade i varandras arbete och jobbar ihop. Engagemanget är högt. I den sista typen, Samskapande, fördjupas synen på samverkan och intressenterna beskriver det som en gemensam och interaktiv process där man agerar för något tillsammans, och där man erkänner och också använder sig av varandras olika styrkor och svagheter. Här får man vara en del av beslutsfattandet och därför kommer bemyndigande in som en viktig egenskap i den slutliga typen i typologin.

Vår modell skiljer sig från tidigare typologier av samverkan genom att den har skapats utifrån deltagarnas uppfattningar, men också genom att den med sina åtta typer av samverkan erbjuder en mer nyanserad förståelse av konceptet jämfört med exempelvis tretypsspektrumet av Martin (2009) och femstegsmatrisen av Bryson (2004). Vissa deltagare definierar och förstår samverkan som öppenhet, vilket innebär att vårt spektrum inkluderar ännu enklare former av samverkan än andra typologier (Arnstein, 1969; Bryson, 2004; Martin, 2009). Samverkanspektrumet är också distinkt på det sätt som det kopplar de olika typerna till de fyra vanliga egenskaper för samverkan, dvs engagemang, interaktion, påverkan och bemyndigande.

De fyra egenskaperna för samverkan relaterar också till hur intressenterna beskriver syftet med samverkan, där Figur 3a illustrerar fyra lager i deltagarnas bild av syftet. Det yttre lagret representerar en grupp deltagare som ser huvudsyftet enbart som att regionen tar tillfället i akt att skapa ett gemensamt nätverk, det vill säga de vill utveckla och stärka sitt professionella nätverk och möjliggöra inkludering. Å andra sidan är det många intressenter som ser ett fördjupat syfte med sitt deltagande. Det andra lagret representerar de som ser syftet som att hitta en gemensam förståelse. Vikten av att skapa en gemensam bild och samsyn betonas likväl som vikten av att alla har samma kunskapsläge. Viljan att skapa en gemensam förståelse kan kopplas till ökad legitimitet, vilket ofta lyfts fram som en av de främsta anledningarna bakom samverkan (Klijn, 2012). I det tredje lagret hittar vi deltagare som ser syftet med samverkan som att göra en gemensam ansträngning, där involveringen av olika intressentgrupper skapar samordningsmöjligheter, mer resurser och möjlighet till ett bättre resultat. Det ses också som ett medel för att hantera konflikter och tillsammans undanröja hinder och hantera meningsskiljaktigheter. Slutligen, i det innersta lagret finner vi deltagare som ser syftet med samverkan som att skapa en gemensam vision. Detta kan kopplas till forskning som Vigar’s (2006), som betonar samverkan som ett medel för att skapa en känsla av delat ägande och en gemensam riktning för utveckling och väg framåt.

Överraskande nog identifieras alla fyra syften bland intressenter i samma projekt, vilket innebär att de går in i processen med olika syften. Detta kan kopplas till att intressenterna också har olika syn på vad samverkan egentligen är och innebär. Figur 3b är en illustration av hur de identifierade syftena som presenterats ovan löst relaterar till de fyra kännetecken på samverkan som ligger till grund för typologin. Vi hävdar inte kausalitet mellan syften och egenskaper, snarare lösa samband mellan hur du förstår och definierar samverkan och hur du ser på syftet med att delta, illustrerat med de något svävande formerna i figuren.

Beskrivningen av samverkan utifrån deltagarnas uppfattning bidrar till den befintliga litteraturen med ett nytt perspektiv, det vill säga deltagarnas, vilket resulterar i en bättre förståelse för komplexiteten i samverkan. En tydlig slutsats är att intressenterna till regionplaneuppdraget verkar ha väldigt olika tolkningar av vad samverkan egentligen är och innebär. Retoriken och hur man pratar om samverkan behöver ses över. Att slentrianmässigt prata om samverkan i allmänna termer leder det till väldigt olika tolkningar hos intressenterna och därmed till olika förväntningar. Vår typologi De-Sa (Deltagares Samverkanssyn) kan vägleda, ge nyanser och förfina språket, dvs de distinkta typerna av samverkan kan användas istället för det allmänna och ganska vaga begreppet ’samverkan’. Man behöver också överväga och kommunicera syftet med varför intressenter bjuds in till en process eller ett projekt. Detta kan tyckas självklart, men i den aktuella studien lämnas dessa frågor i huvudsak obeaktade.

Förväntningar på regionplanen

En givande samverkansprocess ställer krav på att man förstår och hanterar olikheter bland berörda intressenter. Speciellt området kring kommunikativa processer poängteras, där vikten av att skapa en gemensam förståelse för projektet betonas (Innes, 1995). I arbetet med att skapa en gemensam förståelse blir det då intressant att känna till det olika intressenternas initiala förväntningar. I vårt fall intressenters förväntningar kring regionplanen. På så sätt kan man anpassa kommunikationen, hantera problem, få en god inkludering, med mål att nå en god och smidig genomförandeprocess.

Med ovan ingång har vi tidigt i regionplaneprocessen lyssnat till olika intressenters beskrivningar av deras förväntningar kring regionplanen. Beskrivningarna visar sig skilja sig åt och vi har valt att fånga dem i fyra paradoxer där en paradox representerar olikheter eller spänningar mellan förväntningar, men ändock är en del av en helhet, dvs regionplanen. Den första paradoxen - detaljnivå - representerar å ena sidan förväntningar kring att planen ska innehålla tydliga ställningstaganden och vara enkel för kommuner att följa, dels finns det förväntningar som uttrycker en oro för att planen kommer att vara för specifik och därmed inkräkta på det kommunala självstyret. Den andra paradoxen - prioriterade intressenter - fångar förväntningar där man å ena sidan ser planen ur ett helhetsperspektiv där regionens bästa är i fokus, men där det å andra sidan uttrycks en oro att vissa geografiska områden och/eller kommuner blir prioriterade medan andra inte blir det. Den tredje paradoxen - ambition - fångar förväntningar där man dels beskriver regionplanen som något nytt och innovativt som ska lösa konflikter och finna lösningar, samtidigt finns det intressenter med förväntningar på att planen ”enbart” ska systematisera och presentera redan befintligt material som man är överens om. Den fjärde och sista paradoxen - tidsperspektiv - fångar förväntningar som å enda sidan ser planen med ett lite kortare tidsperspektiv där den förväntas ge värde idag, exempelvis med en konkret karta, å andra sidan hörs förväntningar där man ser regionplanearbetet i ett längre tidsperspektiv där denna plan är den första av många fler att komma och att detta är ett första försök. Det ser därmed ut som den initiala fasen av regionplaneprojektet med intresse att ske i samverkan inkluderar intressenter där det istället för en gemensam bild av regionplanen, finns en relativt spretig och i viss mån motsägelsefull förväntan. Detta är nu inget ovanligt utan snarare vad man kan förvänta sig i planeringsprojekt av större omfattning och komplexitet (Granqvist, Mattila, Mäntysalo, Hirvensalo, Teerikangas & Kalliomäki 2021; Domingo & Beunen, 2013).

Det blir nu intressant att förstå varför denna spretighet framträder och för det ändamålet har vi använts en teori inom organisationsområdet, sense-making teorin. Sense-making, vilket innebär att skapa mening och förståelse, är något som vi individer gör omedvetet hela tiden genom att ta intryck av det som händer och sker runtomkring oss, oftast i interaktion med andra (Maitlis, 2005). Speciellt framträdande blir sense-making avseende områden eller projekt som innehåller en stor grad av osäkerhet (Helvert-Beugels, 2018), exempelvis då ett stort komplext planeringsprojekt med många diverse intressenter där respektive intressent försöker tolka, sätta ord på och skapa sig en förståelse kring regionplanen och vad man kan förvänta sig av den.

Med syfte att förstå varför de olika paradoxerna framträder, dvs varför intressenter har så skilda/motsägelsefulla förväntningar kring regionplanen, framträder specifikt fyra sense-making mekanismer. Den första är mentala modeller vilket innebär att individers livserfarenheter ifrån arbets- och privatlivet formar intressenters förväntningar på regionplanen. Exempelvis kan intressenter med mera praktisk kommunal arbetslivserfarenhet göra att man har en annan bild av exempelvis prioriterade intressenter i jämförelse med intressenter som har en mera regionpolitisk bakgrund. En andra sense-making aspekt är känslor gentemot regionplanen där vi noterar känslor av såväl positiv och exalterad karaktär, som negativ och ifrågasättande. Dessa känslospridningar kan exempelvis kopplas till paradoxen ambition där de med mera negativa/ifrågasättande känslor har förväntningar kring en systematisering, medan de mer positiva har en mer innovativ förväntan. En tredje sense-making aspekt som intressenter använder för att skapa förståelse och mening kring regionplanen ligger i de berättelser som hörs kring regionplanen. Här har vi noterat olikheter där man dels pratat om regionplanen som något enkelt och sammanfattande, men vi har också hört den beskrivas visionärt och att något storslaget ska skapas. Olikheterna i berättelser kring regionplanen ger utrymme för olikheter även i förväntningar hos intressenterna, dels beroende på vilka berättelser man som intressent lyssnar till, men även hur man tolkar och förstår dem i förhållande till sin egen roll kopplat till regionplanen. Den fjärde sense-making aspekten poängterar de olika sociala aspekter som förekommer när människor samlas i olika konstellationer interagerar och på så sätt skapar mening och förståelse. Inom regionplaneprojektet finns det såväl formella som informella nätverk, mötesplatser, och informationstillfällen för interaktion vilket gör att det även i denna aspekt finns en spridning i hur och vilka intressenter som möts och på så sätt skapar förståelse kring regionplanen. Ovan diskussion summeras i figur 4.

Analysen av intressenternas beskrivningar bidrar med insikten att ett projekt av denna omfattning initialt har intressenter med vitt skilda förväntningar, där de skilda förväntningar kan förstås genom sense-making mekanismer, som även de tar sig olika uttryck. För att förenkla för intressenter och för att skapa en mera enhetlig föreställning förespråkar studier inom sense-making nyttjandet av sense-giving strategier (Kraft, Sparr & Peus, 2015; Will & Pies, 2018). Dessa strategier grundar sig i ett ledarskapstänkande där man betonar en tydlighet/enhetlighet exempelvis ifrån projekt- eller ledningsgrupp om hur man vill att projekt ska förstås. Det kan exempelvis vara att man har en strategi för vilka berättelser och vilket språk som används, att man har en gemensam målbild som kommuniceras på liknande oavsett intressentgrupp och arena, och/eller att man har en genomtänkt strategi för att möta intressenters olika känsloyttringar. En tydligare sense-giving process gör att intressenters resurser kan riktas mot specifika områden som behöver utvecklas/diskuteras/nå konsensus.

Våra lärdomar så här långt, men fortsättning följer…

Detta forskningsprojekt bidrar till forskningsområdet för strategisk planering i offentlig sektor, vilket är ett område som utifrån dagens samhällsutmaningar möter ett generellt tilltagande intresse (Klijn, 2012), men även mer specifikt till just fysisk/rumslig regional planering (Lexén, 2021). Inom detta fält poängteras vikten av intressentsamverkan där man med kontinuerlig delaktighet med olika intressenter avser göra planerings- och genomförandeprocesser mera inkluderande med ett underliggande syfte att skapa konsensus och samsyn. Med denna ansats hamnar processen för samverkan i tydligt fokus (Higdem & Hanssen, 2014), vilket kontrasterar till tidigare forskning där man snarare fokuserat på slutprodukten (George, Walker & Monster, 2019).

Våra studier bidrar till detta fält med insikter kring komplexiteten i en omfattande samverkansprocess. En hög ambition gällande samverkan har identifierats, både från regionens sida när det gäller inkludering av intressenter i processen och från deltagarna. Konkluderat ser vi också en spretighet, dels i förståelse kring begreppet samverkan och dialog, dels i intressenters förväntningar på projektet. Detta ställer höga krav på de som leder ett projekt av denna omfattning där man kan se behov av tydlighet. Dels tydlighet kring vad det är man bjuder in till när man avser samverka så att intressenter har en något mera enhetlig bild av vad man både kan förväntas sig från regionen, men även vad man som intressent förväntas bidra med. Den typologi som har utvecklats i projektet kan här fungera som stöd. Dels finns det även behov av att tydliggöra sina strategier för att kontinuerligt fånga intressenters olikheter med syfte att skapa en gemensam bild av projektet.

Detta projekt är ännu inte avslutat utan sträcker sig året ut (2022). Så här långt har vi fångat tidiga aspekter i processen för samverkan, såsom förväntningar kring regionplanen och betydelse av begreppen samverkan och dialog. Det finns ett intresse av att när planen antas genomföra uppföljningar för att exempelvis kvantitativt fånga framgångsfaktorer för intressentsamverkan, samt genom uppföljningsintervjuer fördjupa beskrivningen av processen och hur samverkan har utvecklats och förändrats över tid. På så sätt hoppas vi kunna skapa goda insikter och lärdomar kring regionplanearbetet som kan vara till nytta för eventuellt kommande regioner som möter liknande utmaningar samt för andra processer där samverkan är av stor betydelse.

 

Referenser

Arnstein, S. R. (1969). A ladder of citizen participation. Journal of the American Institute of planners, 35(4), 216-224.

Bryson, J. (2004). What to do when stakeholders matter: stakeholder identification and analysis techniques. Public management review, 6(1), 21-53.

Calderon, C. (2013). Politicising participation (Vol. 2013).

Cornwall, A. (2008). Unpacking ‘Participation’: models, meanings and practices. Community development journal, 43(3), 269-283.

Domingo, I., & Beunen, R. (2013). Regional planning in the Catalan Pyrenees: strategies to deal with actors' expectations, perceived uncertainties and conflicts. European Planning Studies, 21(2), 187-203.

George, B., Walker, R. M., & Monster, J. (2019). Does strategic planning improve organizational performance? A meta‐analysis. Public Administration Review, 79(6), 810-819.

Granqvist, K., Mattila, H., Mäntysalo, R., Hirvensalo, A., Teerikangas, S., & Kalliomäki, H. (2021). Multiple Dimensions of Strategic Spatial Planning: Local Authorities Navigating between Rationalities in Competitive and Collaborative Settings. Planning Theory & Practice, 1-18.

Helvert-Beugels, V. (2018). The emerging role of advisory boards in strategizing in family firms: A sensemaking perspective. (Doctoral thesis). Jönköping University, Jönköping International Business School.

Higdem, U., & Hanssen, G. S. (2014). Handling the two conflicting discourses of partnerships and participation in regional planning. European Planning Studies, 22(7), 1444-1461.

Innes, J. E. (1995). Planning theory's emerging paradigm: Communicative action and interactive practice. Journal of planning education and research, 14(3), 183-189.

Klijn. (2012). New public management and governance: A comparison. In D. L. Faur (Ed.), Oxford handbook of governance (pp. 201-214): Oxford: Oxford University Press.

Kraft, A., Sparr, J. L., & Peus, C. (2015). The critical role of moderators in leader sensegiving: A literature review. Journal of Change Management, 15(4), 308-331.

Lexén, T. (2021). Planning at the edge-aspects on inter-municipal and border related spatial planning in a new Swedish geography. (Licentiate Degree). Swedish University of Agricultural Sciences, Department of Landscape Architecture, Planning and Management, Swedish University of Agricultural Sciences.

Löffler, E. (2009). Public governance in a network society. In T. Bovaird & E. Löffler (Eds.), Public management and governance (pp. 215–232): Abingdon, UK: Routledge.

Maitlis, S. (2005). The social processes of organizational sensemaking. Academy of management journal, 48(1), 21-49.

Martin, S. (2009). Engaging with citizens and other stakeholders. In T. Bovaird & E. Löffler (Eds.), Public management and governance (pp. 279–296): Abingdon, UK: Routledge.

Mäntysalo, R., Kangasoja, J. K., & Kanninen, V. (2015). The paradox of strategic spatial planning: A theoretical outline with a view on Finland. Planning Theory & Practice, 16(2), 169-183.

Will, M. G., & Pies, I. (2018). Sensemaking and sensegiving. Journal of Accounting & Organizational Change.

Samrådsredogörelse till Regionplan för Skåne 2022-2040

Särskilt utlåtande till Regionplan för Skåne 2022-2040

Regionplan för Skåne 2022-2040