Bokstart Skåne

För att så många som möjligt ska komma bestämde vi att ingen föranmälan behöver göras. Det är svårt att veta i förväg hur dagsformen kommer att vara för ett spädbarn och att ha föranmälan ställer krav och hämmar kanske då viljan att anmäla sig.

Genomförande

För vår sagoläsning har vi kommit fram till följande ram: Lokalen blir vårt tornrum som är ett litet runt rum på andra våningen med rund röd mjuk matta och kuddar att sitta på. Vi använder sammetsliknade tyg i turkos färg, åtta meter långt för att ringla runt den röda mattan.

Inledningssången Här är jag (melodi: Blinka lilla stjärna) är uppskriven på en whiteboard-tavla, synlig för alla. Som vi tidigare har berättat gav internatet i Åhus stor inspiration till att genomföra sagotillfällena. Vi har även lyssnat på de andra i vår projektgrupp på Bokstart Skåne samt hört oss för med kollegor och BVC-personal för urval av böcker, visor, musik m.m.

Vid ett tillfälle har vi haft neutrala, bekväma kläder och olika färgglada strumpor på vardera foten. Men vi har märkt att stämningen blir mer gladlynt och lättsam om vi har blommiga kläder i starka färger. Eventuell rekvisita som kan användas för att förstärka böckerna ska vara så enkel som möjligt och helst saker som finns naturligt i hemmet, till exempel skedar och kastruller. Vi vill få fram känslan hos föräldern att ”det där kan jag göra hemma”, rekvisitan ska inte stoppa dem från att komma igång med läsning i hemmet.

När föräldrarna börjar komma välkomnar vi dem en i taget och skriver barnens namn på en post-it lapp (med extra tejpbit) som vi sätter på föräldrarna. Det är svårt att komma ihåg namnen och det är trevligt att kunna namnen om vi behöver få barnets uppmärksamhet.

Vi inleder sagostunden med en kort information om bokstartsprojektet samt berättar var toalett, vatten med mera finns. Vi startar alltid med en sång: ”Här är jag” (melodi: Blinka lilla stjärna) som vi sjunger tillsammans. Sedan turas vi om att läsa/dramatisera tre böcker som vi har förberett. Efter 30 min är sagostunden slut och vi avslutar med att säga ”Snipp snapp snut, så var sagan slut”. Mer än 30 minuter håller vi inte på även om vi inte hunnit läsa alla böcker. Alla böckerna läggs i mitten bland bebisarna så de får bita i och känna på dem.

Utanför tornrummet har vi dukat upp ett smörgåsbord av alla pekböcker som ska läsas och om det finns fler böcker i en serie av en författare så är de också med. Informationsbladen om Barnets språk och foldern Språket börjar med dig! (2018) från Bokstart lägger vi också fram samt vår folder för sagostunderna.

En lista med de pekböcker som vi använde till högläsningen finns i bilaga 2.

Fyra sagotillfällen

Knacka på och säg hej!

Vi förberedde oss och tränade inför detta första sagotillfälle. Första boken var Knacka på (Tidholm, 1992) som dramatiserades med knackningar och röst. Den bok som krävde mest av oss var pekboken som hade formen av ett dragspel: Säg hej! (Sandelin, 2017). Den var kanske för svår, men tack vare improvisation och olika lekfulla ljud med rösten, så tittade bebisarna upp och blev trollbundna. Tanken vi hade att veckla ut boken och låta varje bebis hålla i en sida var inte genomförbar. Då tappade barnen fokus. Men barnen lystrar när de hör spännande röster. Annars är bokens text med fin allitteration utmärkt att spexa till med rösten för att fånga bebisarna. Lilla Knappboken (Andersson, 2008) var den sista boken och för den använde vi en lös strömbrytare som knapp som blev populär. Vi hann inte riktigt igenom för de trettio minuterna hade redan gått och barnen var trötta.

Vi hade en kollega med erfarenhet av sagostunder som observatör och hon dokumenterade första och andra sagotillfället. Hon observerade att de flesta föräldrar kände igen Knacka på (Tidholm, 1992) och att det var en populär bok. Alla barn fick knacka i boken. Efter Knacka på visades fler böcker av Anna-Clara Tidholm. Flera Knacka på kom fram och barnen fick känna och smaka på dem. Föräldrarna fick lite information om vikten av att högläsa. Det var inte fel, det blev fina samtal med föräldrarna, men bebisarna tappade fokus och började titta på sina mammor mer. Att röra boken på olika sätt exempelvis låtsas flyga med den, fångar också dem. Vid första läsningstillfällen deltog fem bebisar (6–12 månader) med sina mammor.

Bäbis nyfiken

Fyra bebisar med sina mammor var med på den andra sagostunden varav två var nya. Barnet som var 12 månader gammal vid första sagotillfället skulle få börja på förskola och kunde inte komma på fler sagor, berättade en mamma. Vid andra sagostunden råkade tornrummet vara dubbelbokat och vi fick snabbt flytta ner ”sagorummet” till barnavdelningen i bibliotekslokalen. Vi hade vid något tillfälle diskuterat om vi kunde ha sagostunder här de gånger tornrummet inte var ledigt och nu fick vi tillfälle att testa det. Det blev till att improvisera och vi använde bl.a. våra bilderbokstråg på hjul till att forma en halvmåne runt mattorna. Efter en del resonerande bestämde vi oss för att placera oss så vi hade våra ryggar mot väggen så att barnen inte blev störda av vad som försiggick i resten av lokalen. Bredvid sagomattan dukade vi upp på ett bord alla pekböcker som användes och information från Bokstart.

Precis som inför första tillfället hade vi planerat och lagt upp vem som skulle läsa vad och hur. Proceduren var samma som tidigare, med inledningssång och presentation av böckerna. Vi började med Kanin-saga (Andersson, 2015) och medan en läste, så gjorde den andra olika djurläten. Andra boken dramatiserade vi mer med Bäbis nyfiken (Forslind, 2009) och rekvisita som vi hade lagt i en korg.  För den tredje boken Toto gräver en grop (Virke, 2016), använde vi skedar till att gräva i boken. En av oss läste, den andra grävde. Det fanns en sked till varje barn. Vår observatör tyckte att platsen för sagoläsning blev väldigt lyckad och att det var ”nästan” mysigare än i tornrummet. Vår observatör tyckte även att barnen var nyfikna på berättelserna och lystrade när rösterna förändrades och böcker låtsas flyga iväg. Korgen med rekvisita var rolig men ett barn blev distraherad av den. Barnen kröp närmare och närmare sagoberättarna. Grävandet i sista boken drog alla barnen fram till boken. Ett skratt kom från en lyssnare. Alla barn fick en sked att gräva med. Efteråt pratade vi med föräldrarna om högläsning.

Rimma, ramsa, dansa! Babydisco

Två bebisar, ett föräldrapar och en mamma deltog. Båda barnen hade varit med tidigare och vi hade en pappa med. Vi höll till i tornrummet och hängde upp discolampor i rummet. Huvudboken var Vi går på babydisco (Eriksson, 2016) som vi även hämtade hem musiken till från youtube. Sångtexten skrev vi ner och delade ut till föräldrarna. Efter vår obligatoriska välkomstlåt började vi med Bim bam bom (Stehr, 2017) och använde några kastruller och skedar som rekvisita Sedan visade vi ett uppslag med Lalo trummar (Susso, 2009). Efter det spelade vi ljudfilen till Babydisco och sjöng den flera gånger. Majskrokar delades ut och vi drog för gardinerna och satte på discolåtar för barn. Allt som allt höll vi på i lite mer än en halvtimme. Observatören var inte med vid detta tillfälle. Inför detta sagotillfälle hann vi inte förbereda oss så mycket med själva läsningen av böckerna. I sista stund enades vi om vem som skulle läsa vad. Som vi märkt tidigare, så är det lätt att barnen blir distraherade av för mycket rekvisita. Kastruller var emellertid bra, men det kan lätt ta överhanden för något av barnen. Vi tyckte rekvisitan fungerade. Valet av böcker kändes också bra. Babydisco var bäst men hade varit svårt att genomföra utan ljudfilen.

En mamma observerade att babydiskot och även Titta boken! kunde ha varit bättre marknadsfört. Detta är något som vi måste bli bättre på. Valet av fredag och tiden, kl. 14, verkar inte vara det bästa för målgruppen. Vi själva kände inte att vi hade förberett oss tillräckligt. Det blev lite väl intensivt med så få barn. Rent mentalt är det a och o att vi får förbereda oss. Vi fick även respons om förra sagostunden. Barnen tyckte om boken Toto gräver en grop (Virke, 2016) och gräva med sked var en ”hit” enligt föräldrarna.

Pyttepoesi

Sex bebisar (varav tre var nya) med sina mammor deltog denna gången. Första boken blev en dikt från Aldrig har jag sett (Sjöberg, 2017). En av oss visualiserade dikten med ett gosedjur, Grodan, medan den andre läste. Vi fortsatte sedan med ”Killekill” och ”Cykelstyre”, roliga rim från boken Halsen rapar, hjärtat slår (Adbåge, 2016). ”Killekill” läste vi tillsammans samtidigt som vi killade varandra. ”Cykelstyre” visade den ene med gosedjuret Grodan medan den andre läste. Sedan dramatiserades Boken om boken (Ribbing, 2007). Boken gömde vi i en låda tillsammans med olika leksaker och vi undrade var den var. Efter det sjöng en av oss Björnen sover (Kruusval, 2008) och visade även boken medan den andre låtsades vara björn. Näst sista boken var Djuren (Olausson, (2014) som vi dramatiserade lite mer. Vi visade även tre uppslag från Titta skogen (Mendel-Hartvig, 2017). Allt avslutas med lite instrumentalmusik samtidigt som en dikt till lästes från Aldrig har jag sett (Sjöberg, 2017). Alla dikter och ramsor körde vi två gånger. Vi förberedde en lista med alla dikterna och ramsorna på en A4 som föräldrarna fick efteråt.

Enkäten

Enkäten för föräldrarna innehåller fem frågor med några svarsalternativ (Bilaga 1). Vi ville ha enkla, korta och koncisa frågor och detsamma gäller svarsalternativen så att det inte skulle ta för mycket tid för föräldrarna eftersom enkäten besvarades efter lässtunden. Åtta enkäter har vi samlat in vid tre ”Titta-boken” tillfällen och barnen har varit mellan 6,5 - 11 månader. Enkäten är till för att ge oss vägledning, en indikator, på om vi är på rätt väg med sagoläsningen.

Vi märkte på sagotillfällena att föräldrarna var biblioteksvana i den mån att de hade lånekort och brukade läsa för sina barn. Två av föräldrarna svarade att de aldrig var på biblioteket och fem att de sällan var där. En svarande att hen besökte biblioteket någon gång i månaden. Det känns då bra att vi haft Titta boken! på biblioteket och inte på Familjecentralen eftersom de flesta sällan är på biblioteket och kanske upptäckter de biblioteket på nytt. Glädjande är att alla har fått inspiration efter våra sagoläsningar och två föräldrar läser oftare för sitt barn efter våra sagostunder. Kanske har vi sått ett frö här i positiv riktning för några föräldrars lästid.

En förälder skrev att det var kul att se att hur barnet förstår och lyssnar och är intresserad av sagor. Det är precis detta som varit vårt mål med Titta boken!: att skapa en positiv stämning och att barnens reaktion på vår ”högläsning” ska inspirera föräldrarna att fortsätta hemma.

Resultat och diskussion

Bokstart på Bjuvs bibliotek har gått ut på högläsningsstunder för små barn 0 - 2 år och deras föräldrar, samtal om läsning med föräldrarna samt boktips. Tio barn mellan 6 och 11 månader kom till våra träffar. Vi har haft ett bra samarbete med Familjecentralen och BVC i Bjuv. Forskningscirklarna i Malmö samt Bokstart - internatet i Åhus hjälpte oss mycket med värdefull litteratur, diskussioner, delade erfarenheter, inspirerande samtal.

Vårt undersökningssyfte var att utforska metoder för att inspirera och stimulera föräldrarna att läsa för sina barn, så tidigt som möjligt. Vi ville samtidigt utveckla metoder för hur vi på biblioteket i Bjuv kan göra läsning för småbarn till en del av vår ordinarie verksamhet.

Vår frågeställning handlar om hur förmedling av vikten av att läsa för små barn kan göras på ett inspirerande sätt, om hur vi kan utforma en ram för läsningsaktiviteter för målgruppen samt utveckla detta så att det ska bli en del av bibliotekets ordinarie verksamhet.

Vi fann att improvisation och olika röstlägen är viktiga när man högläser för småbarn. Att prata om vikten av läsning eller ge boktips ska helst göras efter sagoläsningen. Barnen tappar fokus när vi pratar med föräldrarna. Valet av böcker är också viktigt. En bok som Säg Hej (Sandelin, 2017) kräver verkligen sin läsning med olika röstresurser och improvisationer och detta kräver mer förberedelse. Det är alldeles lagom tid med 30 min och mer än 30 minuter orkar varken sagoläsare eller barn. Efter andra lässtunden kändes det som vi var mer varma i kläderna. Det snabba bytet av lokal var först ett stressmoment som senare visade sig bli riktigt lyckat. Om vi tidigare hade tyckt att Knacka på (Tidholm, 1992) var en för vanlig bok att ha med i sagostunden så fick vi respons på att så inte var fallet.

En av mammorna som varit med första gången sa att barnet nu blev helt till sig när hen såg boken på till exempel Familjecentralen. Mamman hade inte haft boken hemma tidigare. Detta stärker faktiskt oss att ha med denna bok fler gånger, igenkänningsfaktorn för barnen är en viktig aspekt i att väcka läslust. Vi är mindre nöjda över det tredje läsningstillfället, då vi hade babydiscotema. Tisdagen innan hade vi ett av våra BVC-besök som vi brukar ha med föräldrar med barn i 8 månaders ålder. Då berättades det om Titta boken! och om fredagens stundade babydisco. Vi trodde att några kanske skulle komma men har så här i efterhand tänkt att mer än ett besök i veckan kanske man inte hinner eller mäktar med som småbarnsförälder. Detta plus att vädret var strålande, solen sken och det var varmt ute och som sagt fredag eftermiddag, gör att vi inte fick fler lyssnare. Inför första Titta boken! skickade vi ut affisch och foldrar till alla förskolor, BVC, Familjecentraler mm. Kanske behöver vi göra en separat affisch inför varje tillfälle och inte bara förlita oss på en ”samlingsaffisch” som skickas ut i början på terminen.

Sista läsningstillfället blev fantastiskt! Temat var pyttepoesi. Vi har ändrat lite på vår initiala pekbokslista och lagt till Halsen rapar, hjärtat slår – rim för 0 - 100 år! (Adbåge, 2016), Djuren (Olausson, (2014), Björnen sover (Kruusval, 2008), Boken om boken (Ribbing, 2007). Det kändes väldigt bra både att ha flera böcker och själva bokvalet var lyckat. Nya barn från BVC- gruppen var med på sagostunden och det blev fin respons från dem. Med rim, ramsor, lite rekvisita och mycket glädje är det inte svårt att fånga barnen. Men den här gången hade vi hunnit träna in dem nästan utantill och vi visste nästan precis vad vi skulle göra och säga. Lådan där vi gömt boken om boken var väldigt intressant och distraherade ett av barnen. Det är lätt hänt när vi använder rekvisita. Men samtidigt så behövs det lite saker för att fånga uppmärksamheten till boken. Det blev fin stämning och rimmen var nya och roliga.

Vi tycker att enkätsvaren är en bra indikator på att våra sagotillfällen genom bokstart har gett fin effekt. Det är roligt att vi har fått denna möjlighet att få tid till att testa olika sätt att läsa, välja böcker och rekvisita som vi vanligtvis inte har tid med i den här utsträckningen. Men enkätsvaren visar att de flesta av de deltagande föräldrarna är biblioteksvana. En fråga vi ställde i vår inledning var hur kan vi nå alla småbarnsföräldrar. Hur når vi de som inte ofta besöker biblioteket och behöver hjälp och inspiration med högläsning? Det är inte lätt att svara på denna fråga som förmodligen kan ha flera svar. De föräldrar som var med på våra träffar var biblioteksvana. Totalt har det kommit 10 olika små barn med sina mammor. Ett barn har kommit alla gånger. Tre kom bara första gången och tre nya kom sista gången. Två barn har kommit tre gånger. Vi är nöjda med antalet barn och har fått chansen att utveckla våra sagostunder. Det är föräldrar som redan är medvetna om läsningens betydelse som har kommit, så vi har inte lyckats nå alla.

Hur kan vi utveckla det vi har skapat tack vare Bokstartsprojektet?  Hur går vi vidare?

Till hösten tänker vi fortsätta Titta boken! på huvudbiblioteket i Bjuv men också försöka sprida det till filialerna. Två sagotillfällen i Bjuv och ett vardera i Billesholm och Ekeby har vi planerat. Vi kan kanske använda samma repertoar i höst eller ändra, det kan behövas justeringar. I samband med utforskandet av sagoläsningen har vi tänkt börja med att ha bokpåsar anpassade för åldrarna 6 mån, 1 år och 1,5 år. Vi kommer även att undersöka om Knacka på (Tidholm, 1992) samt en annan småbarnsbok skulle kunna ersätta första boken. En av BVC-sköterskorna kan tänka sig att dela ut boken Knacka på. Då skulle vi nå ut till fler med ”första boken” som vi idag uppskattar att 35 % hämtar.

Reflektioner

Att läsa högt för små barn, att fånga deras uppmärksamhet och väcka intresse kräver flexibilitet, förberedelse, inspiration och nyfikenhet. Vi har haft fyra sagotillfällen och är väldigt entusiastiska. Vissa saker har gått bra, vissa mindre bra men efter varje sagostund har vi fått nya insikter om hur vi måste arbeta vidare. Vi måste vara lyhörda, flexibla och kunna göra justeringar. Vi har lärt oss på vägen. Det behövs minst tre böcker vid varje tillfälle, men vid första sagostunden blev det bara två. Upplägget kan variera beroende på dagsformen för barnen, stämningen mm. Det krävs flexibilitet.

Vi dramatiserar mer eller mindre men boken är alltid i centrum. Vi visar boken, barnen känner på den, smakar på den, de gräver i boken med skedar, ja allt kan hända under våra sagostunder. Själva sagostunden tar max 30 minuter men hela tillfället tar ca 1,5-2 timmar. Föräldrarna och barnen kommer ca 20 minuter innan vi börjar och efteråt vill barnen gärna krypa runt bland böckerna. Nu finns det tillfälle att i lugn och ro låta föräldrarna umgås och höra vad de tycker, låna ut böcker och prata böcker. Vi har inte haft möjlighet att ha observatör varje gång men hade det vid de två första sagoläsningarna vilket var bra för då hade vi chans att förändra till gången därpå. Improvisation och lek med rösten har stor betydelse i att fånga barnens uppmärksamhet. Det är viktigt att hinna läsa in sig på böckerna även om det kan tyckas vara en snabb affär när det gäller pekböcker. Men skenet bedrar.

Det krävs engagemang och förberedelse för att sagostunden ska kännas bra för både barn och föräldrar. Men även mentalt för oss sagoläsare. Det är mindre bra att ha pausstunder, det ska helst gå i ett flöde rakt igenom så att inte barnen tappar intresset. Rekvisita är något som är viktigt, men bör helst gömmas undan när boken är färdigläst, annars kryper en bebis gärna dit och sedan är det svårt att fånga hen igen.

Minst 30 minuter innan ska allt vara klart och det har vi känt viktigt för att komma i positiv stämning innan. Vi vill ju förmedla en positiv känsla som förhoppningsvis ska inspirera till läsning med de egna barnen. Efteråt är man väldigt trött eftersom du ger allt för att inspirera föräldrar att läsa för sina barn. Att bokstarta för småbarn är oerhört givande: nyfikna småbarn som vill smaka boken, titta på den, leenden och undran visar de när de lyssnar på det vi läser/berättar/visar upp. Vi har sett häpnaden i föräldrarnas ögon och fått många tack och fina ord. Att låta föräldrar själva läsa högt har vi medvetet valt bort eftersom alla kanske inte är bekväma med att läsa inför andra. Det ska vara kravlöst för föräldern och hen ska förhoppningsvis bara behöva njuta av att se sitt barn som ”läser”.

Pekböcker och småbarnsböcker har flyttats upp till en helt annan nivå av läsning för oss. Vi läser dem på ett annat intensivare sätt än tidigare. Att få vara med i Bokstart och få chansen att fördjupa sig i småbarns läsning har gjort att vi kommit igång med ”Titta boken”-stunder som är så roligt och samtidigt viktigt för oss att kunna erbjuda. Vi förmedlar glädjen över att läsa för sitt barn. Erfarenheten som vi fått av att bokstarta med Titta boken! är verkligen ovärderlig och något som har kommit för att stanna på Bjuvs bibliotek.