Vad har ni gjort inom projektet?

Vi genomförde ett samarbete mellan biblioteket, scenkonstgruppen Kollaborativet och den anpassade grundskolan Sockerbruksskolan. Kollaborativet bygger i sina scenkonstupplevelser upp sinnliga miljöer med hjälp av olika material som har auditiva, taktila och visuella kvaliteter. I det här projektet hade de också hjälp av den taktila konstnären Laura Blake. Det sinnliga rummet med sina taktila föremål, fungerar som yta för kommunikation. Scenkonstupplevelsen är ordlös. I mars 2023 byggde Kollaborativet upp ett sinnligt rum på Oxiebiblioteket, som elever och pedagoger från Sockerbruksskolan fick komma och ta del av. I princip alla elever är icke-verbala och det gjorde något med atmosfären att även vi vuxna, som normalt sätt använder ord, också tog del av rummet ordlöst. Det finns inget rätt eller fel sätt att ta del av rummet och scenkonstupplevelsen, och det finns ingen specifik idé om hur materialen i rummet ska användas eller tolkas. På så vis är det eleverna som själva fyller det sinnliga rummet med mening. De tog initiativ till att upptäcka olika saker i rummet och vi vuxna – jag, scenkonstnärerna och personalen från skolan – följde deras exempel. På det här sättet skapades det bitvis en känsla av maktskifte, där det för en gångs skull var helt och hållet eleverna som styrde innehållet och narrativet.  

Vad var det bästa med att samarbeta med en annan aktör?

Att samarbeta med en fri scenkonstgrupp gav många nya perspektiv. Kollaborativets mångåriga erfarenhet av att skapa scenkonst för just målgruppen barn och unga med funktionsnedsättning var en stor tillgång i projektet. Jag är glad att vi hade planerat in tid för reflektion under projektets gång för att just kunna lära av varandra och även av skolans personal. Skolan hade vi sedan tidigare ett samarbete med, men vi möttes på ett nytt sätt i det sinnliga rummet. Kollaborativet gav oss på biblioteket möjligheten att möta och kommunicera med eleverna i anpassad skola på ett helt nytt sätt.

Var det något ni upplevde som särskilt utmanande?

Det krävdes en hel del förarbete inför de två veckorna. Från att vi presenterade idén om projektet för skolan till dagen den första klassen besöket rummet hade vi många samtal om hur vi skulle göra upplevelsen så bra som möjligt för eleverna. Skolpersonalen bjöds in att kika på det sinnliga rummet före den första elevgruppens besök. På så vis gavs de en chans att ha önskemål om anpassningar utifrån specifika elevers behov. Förberedelser tar tid, vilket vi inte alltid har så gott om och ännu mindre har skolan. Vi på biblioteket hade, eftersom vi fått projektpengar, kunnat köpa oss lite mer tid, men skolan hade en vanlig termin och var bitvis rätt hårt pressad, upplevde jag. Våra olika förutsättningar gjorde kommunikationen svår ibland. Detta var en utmaning, som inte gick att påverka så mycket. Det bästa vi kunde göra var att visa förståelse för deras situation.

Vad tar du med dig i det fortsatta arbetet?

Helt ordlösa är vi inte i våra sagostunder med anpassad skola, men vi försöker låta de taktila materialen få ta mer plats och inte bara fungera som rekvisita. Vi har till exempel stora tyger och när de kommer fram under en sagostund kan vi stanna vid dem en stund. Undersöka dem och låta barnen styra hur det skeendet ser ut. En sagostund är så mycket mer än en bok. En berättelse kan se ut på många olika sätt!

Finns det saker biblioteket behöver undersöka vidare?

Det är en utmaning för barn och unga med funktionsnedsättning att få vara delaktiga och göra sina röster hörda av många anledningar. När det gäller icke-verbala barn måste vi tänka på helt andra sätt än enkäter eller intervjuer. Här använde vi oss av de vuxna i deras närhet, som med sin kunskap och nära relation till eleverna kunde förmedla vad som fungerat bra och mindre bra i projektet. Men att vara delaktig är inte bara att ”tycka till” om något, det kan också vara att, precis som i det här projektet, få styra innehållet och agera intuitivt i en scenkonstupplevelse.

Oavsett formen för delaktighet är det definitivt något som vi och biblioteken i stort behöver jobba vidare med.

Vad har ni planerat framöver för barn och unga med funktionsnedsättningar?

Vi fortsätter vårt samarbete med de två anpassade skolorna i närområdet. De kommer med jämna mellanrum på biblioteksbesök eller för sagostund. Vi besöker också den anpassade skolan och har sago- och musikstund där, framför allt för de elever som inte kan komma till biblioteket.

Vi hoppas kunna skapa ett mer permanent sinnligt rum i vårt berättarrum, som utgår från eleverna i den anpassade skolan och deras behov och önskningar.

Har du några tips till bibliotek och andra verksamheter som vill bli bättre på att nå målgruppen?

- Lär känna målgruppen! Läs på om olika funktionsnedsättningar om du känner dig osäker, men framför allt se till att få möta målgruppen. Hör av dig till en anpassad skola och fråga om du kan få komma på studiebesök, erbjud dig att ha sagostund eller liknande på skolan eller bjud in till biblioteket. Oavsett hur – det viktigaste är att lära känna barnen och ungdomarna. Personalen på anpassad skola är ovärderlig när du vill påbörja ett samarbete. De känner eleverna och kan, i de fall barnen inte kan utrycka det själva, berätta om vilka önskningar och behov som finns. Om du har möjlighet – ha långa samarbeten! Ju fler gånger ni träffas desto bättre lär ni känna varandra, vilket gynnar både dig, eleverna och personalen. Ju tryggare du känner dig i relationen till eleverna och personalen desto roligare och mer givande blir det.

- Använd bildstöd. Om du jobbar med anpassad skola räcker det oftast med att du skickar bilder på till exempel dig själv, sagorummet och liknande, så sätter de själva in detta i sitt bildstödsschema. Fråga personalen.

- Lär dig några TAKK-tecken (Tecken som alternativ kompletterande kommunikation). Börja med några få. De viktigaste kanske inte är tecknen för ”välkommen” eller ”bibliotekarie”, utan tecken för djuren som finns med i sagan du ska berätta.

- Jobba uppsökande. Hur mycket vi än arbetar med anpassningar på biblioteken finns det grupper av elever som av olika anledningar har svårt att komma på besök. De eleverna får vi inte glömma bort! Att först besöka och lära känna eleverna i en för dem trygg miljö kan leda till att de i förlängningen, när de vet vem du är och vad du gör, också kan komma till biblioteket.